Bilresa till Kittelfjäll

Egentligen hade vi tänkt ta kompledigt hela dagen, men både Peter och jag har möten vi inte kan komma ifrån på förmiddagen, så först kl 12 kan vi komma loss. Vi börjar med att packa in mina grejor i Peters bil, och det håller på att sluta med förskräckelse. Jag lyckas nämligen klämma Peters fingrar i bagageluckan… Peter klagar dock inte utan vi kör iväg så fort vi kan. Vägen till Kittelfjäll är både smal och guppig och det är dessutom mycket trafik. Vi ser en älgko med kalv längs vägen, men de är för långt bort för att det ska vara nån idé att ta nåt kort. Väl framme i Kittelfjäll parkerar vi vid backen nedanför hotellet och börjar göra oss i ordning. Det snöar ordentligt!

Turen inleds

Den inledande skidåkningen är väldigt lättsam, det är flackt och lättåkt. Snön känns ”skön”, det ligger ca 5-10 cm puder ovanpå ett hårt undre lager. Skoterleden är bred och fin till en början, men den blir smalare efter att vi passerat en bro. Vi kommer till några mindre backar som vi tar oss uppför utan några större problem. Det blir dock brantare och brantare… Vi saxar oss fram men till slut är det så brant att vi tar av oss skidorna och går istället. Efter att ha traskat uppför de brantaste backarna spänner vi på oss skidorna igen och kan till slut konstatera att vi är ”uppe”. Nu blir det flackåkning igen, till och med lite utför.

Rissjön

Sikten är dålig på grund av låga moln och ymnigt snöfall. Leden går ut på Rissjön. Vi ser inget framåt, bara svaga konturer av skoterspår på sjön. Bakåt ser vi fortfarande land, men efterhand ser vi absolut ingenting, varken framåt eller bakåt. Det känns lite obehagligt! Till slut börjar vi ändå ana konturerna av land, vilket känns som en lättnad.

Efter Rissjön kommer ännu en tjärn och efter den ännu en till… Känns drygt… Är vi aldrig framme?! Det har börjat skymma så smått när vi äntligen ser stugan. Termometern som sitter på stugväggen visar tio minusgrader. Stugan är olåst, mycket härligt. Vi hade nämligen tvivlat på det… Ingen annan är i stugan så vi ”flyttar in” i storstugan och börjar elda i vedspisen. Den visar sig dock vara rätt värdelös, man kan nämligen lägga händerna på den utan att bränna sig. Vi lagar mat på gas-trangiat som funkar bra trots kylan. Det blir makaroner och korv. Smakar bra efter en tuff skiddag!

Chips och whisky

Efter 2-3 timmars eldande är det fortfarande kallt… Vi stoppar händerna i ugnen, men inte ens det hjälper. Peter höjer dock stämningen genom att plock fram två Lapin Kulta! Gott, men kallt… Fingrarna är så kalla att burken känns varm, innehållet är dock ordentligt kallt. Vi käkar nötter och dricker öl. Till slut ledsnar vi på vedspisen och bestämmer oss för att testa kaminen i ett av de andra rummen.

Efter 20 minuter är det varmt och gott, så vi byter rum. Äntligen värme! Även stugvärdens rum är öppet, och där står det en flaska whisky som någon har donerat. Vi låter den vara, även om det är väldigt lockande att smaka lite. Peter hittar dessutom en oöppnad chipspåse i ett av skåpen i köket och han vill hemskt gärna äta upp den. Glädjedödaren Andreas funderar vad ”bäst före” är, och det visar sig att det är tre år sen… Vi låter även chipsen vara. Kvällen avrundas med skitsnack (i mer än ett avseende) framför kaminen och sen lägger vi oss.

Dag 2 – Lördag 17/2

Dålig nattsömn

Varken jag eller Peter har sovit bra… Våra sovsäckar var nog i varmaste laget för en vedeldad stuga, så vi har svettas ordentligt. Vi har dessutom försovit oss en del, klockan är redan sju. Peter studsar upp ur sängen och börjar elda i kaminen och laga frukost. Det blir mackor och havregrynsgröt spetsad med Varma koppen ”Hallon och blåbär”. Gott! Vi klär på oss och packar ihop vår utrustning. Vi har inte bestämt oss för var vi ska sova i natt, så vi tar med oss alla våra grejor.

Toppturen inleds

Vi åker iväg längs leden mot Marsfjället. Vädret är faktiskt riktigt bra, även om det inte är helt klart. Andreas fotar som en tok. Det är skoterförbud längs den här leden, så nu får vi spåra själva. Det finns dock ett gammalt skoterspår som vi följer, förmodligen från en naturbevakare eller fjällräddningen. Vi går på skrå upp längs sluttningen, men det är inte i närheten av lika brant som det var igår.

När vi närmar oss Marsfjället ser vi att hela toppen är dold av moln, men vi hoppas att de ska försvinna innan vi är uppe. Vi tittar på kartan och ser att leden går en omväg förbi Marsfjällskåtan, och vi bestämmer oss för att gena lite. Vi sätter iväg uppför en sluttning som blir gradvis brantare och brantare. Vi går på skrå. Efter ett tag bär det av nerför igen. Vi korsar en mindre ”dalgång” (snarare en ravin) innan vi till slut är uppe på själva Marsfjället.

Lunch på Marsfjällets sluttning

Peter gräver ut en sittplats och vi spänner upp vindsäcken som ett vindskydd. Fram med kök och mat! Vi lagar köttbullar med potatismos och kryddar med de enda kryddor vi har med oss: vitlökspeppar och salt. Det smakar mycket bra! Där vi sitter har vi en fin vy ut mot de omkringliggande fjällen. Vackert! Vi tycker oss se Klimpfjäll och undrar om Sandra Dahlberg är hemma. När vi reser oss upp och tittar mot Marsfjällstoppen ser vi att molnen definitivt inte har försvunnit, utan att det snarare har blivit mer moln…

Toppattack!

Vi packar snabbt ihop våra grejor och fortsätter turen mot toppen. Det är brant så vi skråar oss uppåt. Ganska snart börjar det snöa och sikten försämras ännu mer… Till slut är det så brant att det inte går att åka skidor längre. Vi tar av oss dem och börjar gå uppåt med skidorna i händerna. Vi vill knappat tänka på vad som skulle hända om man tappar en skida… Nu börjar det bli riktigt jobbigt. Det känns ordentligt i lårmusklerna! Många mikropauser blir det…

Slutligen kommer vi upp på en topp, och sikten är nu så dålig att man inte ser mer än 10-15 meter åt nåt håll. Vi vet inte om vi står på den ”riktiga” toppen eller inte, men vi beslutar oss för att inte fortsätta. Sikten är helt enkelt för dålig, och vi vill ju vara säkra på att vi ska hitta ner igen… Vi tar några snabba bilder och sen börjar vi söka oss nedåt igen. Vi försöker följa våra egna spår, men det visar sig vara ganska svårt i och med att det snöar och att det på vissa ställen var så hårt att våra skidor knappt har lämnat några spår alls. Det känns ganska obehagligt faktiskt. Dessbättre tar vi oss ner utan incidenter, även om både jag och Peter ramlar några gånger.

Det bär utför

Lite längre ner hittar vi våra gamla spår igen och påbörjar färden tillbaka till stugan. Nu när det bär utför hela tiden går det givetvis mycket snabbare än på ditvägen. Men det är fortfarande mycket dålig sikt och det känns som att man åker i mjölk. Himlen och marken flyter ihop till en enda vit sörja utan konturer. Det är väldigt svårt att bedöma hur fort det går eftersom man inte ser några referenspunkter. Peter åker före mig och jag försöker hålla samma avstånd till honom hela tiden och på det sättet styra min hastighet. Efter ett tag flackar det av och det blir slätåkning igen.

Några skotrar har kört längs leden men det är lättare att åka vid sidan av, det blir för mjukt i skoterspåret. Den sista backen ned mot stugan är riktigt rolig att åka! På avstånd ser vi att det står några skotrar vid stugan, men de åker iväg när vi närmar oss. Precis när vi kommer fram till stugan anländer ett nytt skotergäng. Förmodligen undrar de vad vi är för knäppskallar… De åker dock vidare mot Fatmomakke ganska omgående. Kanske blev de skrämda när de såg hur tuffa vi var! Vi konsulterar kartan och kan konstatera att vi förmodligen inte var på själva Marsfjällstoppen, utan på en närliggande topp på 1550 meters höjd. Marsfjället är ca 1590 meter högt.

Sömnsvårigheter och kortspel

Det känns skönt att vara tillbaka i stugan igen! Skoteråkarna verkar ha eldat i kaminen för det är relativt varmt när vi kliver in. Vi lastar in våra grejor och lägger oss sedan på sängarna för att vila en stund… Jag håller på att somna så vi bestämmer oss för att kliva upp och börja fixa med maten. Idag blir det makaroner med ädelostsås. Det smakar helt ok, speciellt efter att ha kryddat med våra specialkryddor. Efter maten fipplar vi lite med vår utrustning och sen börjar jag känna mig så trött att jag beslutar mig för att gå och lägga mig. Klockan är då inte ens sju… Peter följer mitt exempel och strax efter sju ligger vi båda två i våra respektive sovsäckar. Min trötthet verkar dock nu vara bortblåst, för det är helt omöjligt att somna.

Naturbehoven gör sig påminda och jag går ut en sväng. När jag kommer in i stugan igen märker jag att inte heller Peter kan sova, så vi kliver upp igen. Klockan är nu strax före åtta… Vad ska vi nu hitta på? Peter föreslår att vi ska spela kort, så han hämtar en kortlek som han hade sett i ”köket”. En snabb räkning visar att vi har 49 kort, varav två är jokrar. Men vi är inte kinkiga så vi spelar ändå. Vi börjar med vändtia, sen tar vi några omgångar tvåmanswhist innan vi ger oss. Peter har då fullständigt spöat skiten ur mig, även om jag lyckas vinna nån ströomgång. Vi gör ett nytt sovförsök kl nio och nu verkar det gå bättre. Det är dock lika varmt (om inte varmare) som förra natten så även denna natts sömn störs av svettningar…

Dag 3 – Söndag 18/2

Klart väder?

Vi vaknar strax efter halv sju och kliver upp, Peter är givetvis snabbast. Idag är det klart och fint och vi börjar hoppas på en fin hemfärd. Jag går ut och tar några bilder och skickar även iväg ett mms till telefonbloggen. Även idag kör vi grötfrukost, men nu är havregrynen uppblandade med fruktsoppa istället för hallon och blåbär. Smakar gott det också. Vi packar ihop våra grejor och kvart över åtta lämnar vi Blerikstugan för den här gången.

Våra förhoppningar om fint väder har dock kommit på skam, nu är det lika molnigt som de andra dagarna. Det är lite jobbigt att komma igång med skidåkningen, gårdagens strapatser känns ordenligt i benen… Vi kämpar oss över de två första små tjärnarna och ger oss sen ut på Rissjön. Sikten är bättre än i fredags så nu ser vi i alla fall änden på sjön, men topparna runt omkring oss kan vi bara ana bland molnen. Halv tio möter vi de första skoteråkarna, ungefär mitt på sjön. Den siste i ledet har sin hund framför sig på dynan, det såg skönt ut…

Fikapaus

När vi äntligen tagit oss över sjön börjar vi känna oss lite småhungriga. Vi åker en bit till innan vi hittar en bra fikaplats nära leden. Den sedvanliga gropen grävs och vindsäcken spänns upp. Varma koppen och några mackor sitter väldigt bra i våra klagande magar. Vi äter upp våra sista chokladbitar och sen börjar vi åka nerför backarna mot Kittelfjäll.

Att åka i branta nerförsbackar bestående av ett smalt skoterspår med tät granskog runtom kan vara ganska spännande, speciellt med en tung ryggsäck på ryggen. Vi tar det så försiktigt vi bara kan och det går följaktligen inte så fort. Jag provar att åka lite i lössnön i skogen, men det är så djup att det knappt går att ta sig fram, trots att det är brant utför.

Lönndrygt

Efterhand flackar det ut igen och vi börjar närma oss Kittelfjäll. Vi passerar den smala bron igen och det visar sig vara svårt att ta sig upp på andra sidan… Jag faller nämligen. Peter tar givetvis några bilder på min prekära situation. Men även det hindret övervinns och vi sätter fart mot slutmålet. Den sista biten in mot Kittelfjäll är riktigt lönndryg, och vi är båda två ordentligt svettiga innan vi till slut kan pusta ut vid bilen.

Efter att ha kollat klockan visar det sig att det tog lika lång tid ner för berget som uppför. Vi måste ha åkt på utav bara tusan i fredags! Vi lastar in våra grejor och går sedan upp till kiosken på hotellet för att köpa lite färdkost. Peter satsar på chips och jag väljer en Snickers. Bilfärden hem avlöper utan svårigheter och ca kl 14 är vi tillbaka i Storuman.

Slut!

Bilder från turen hittar ni i bildgalleriet.

Upp, upp, upp…

Med humöret på topp och fulla av förväntningar spänner vi på oss skidor, ryggsäck och pulka och tar turens första stavtag från Ammarnäs vid 10-tiden. Precis som väntat börjar turen med åtta kilometers motlut mot Aigertstugan. Tur att vi är fulladdade med energi efter en stadig frukost i Sorsele. Vädret som bjuds för dagen är grått och mulet med ett par minusgrader. Väl uppe på kalfjället tappar vi bort leden för en stund vilket gör att vi passerar en god bit ovanför Aigertstugan.

Filmjölk & döda lämlar

Ingen skada skedd att vi missar stugan med någon kilometer. Tvärtom känns det som vi vunnit höjdmeter genom att inte ta omvägen förbi stugan. Siktet för dagen är inställt på raststugan mitt på fjället ca 8 km väster om Aigerstugan där va planerar att slå upp tältet. Fortfarande är det en bra bit kvar till vi når dagen högsta punkt och vi kämpar oss på uppför. Sikten försämras nu allt eftersom och det börjar bli svårt att se var leden går eftersom det är svårt att se från ett ledkryss till ett annat. Känslan kan närmast beskrivas som att skida i filmjölk. Precis allting har en jämn grå ton och det är svårt att utskilja några konturer över huvud taget.

På vägen uppför träffar vi på en död lämmel som dukat under för de bistra förhållandena i vildmarken. Förutom den döda lämmeln möter vi även ett par livs levande poliser och en naturbevakare på skoter. Slutligen planar uppförsbacken äntligen ut och vi får vila ut lite. Efter ytterliggare några kilometer når vi fram till vår planerade lägerplats. Klockan är nu ungefär 17. Vi slår upp tältet och det visar sig att de nyinköpta snötältpinnarna fungerar optimalt. Efter att tältet är väl förankrat tar vi fram köken och lagar en efterlängtad middag bestående av stekt falukorv och massor med makaroner. Middagen avslutas med varm choklad blandat med rom, smaskens! Efter diverse bökande och stökande i tältet drar vi igen sovsäckarna och slocknar.

Dag 2 – Fredag 9/3

Sjusovare …nästan

Eftersom vi har en lång dagsetapp framför oss är målet att släpa oss upp vid sextiden men vi drar oss till tjugo i sju. Precis som det brukar vara första natten har vi vaknat lite då och då, trots att natten varit bra utan vare sig vind eller kyla. Efter att ha krånglat på oss kläderna blir det Andreas specialfrukost bestående av havregryn och varma koppen fruktsoppa blandat med vatten. En utefrukost som definitivt kan rekommenderas för den som inte provat. Idag är vädret och sikten mycket bättre än igår. Efter frukost packas tältet och dagen etapp påbörjas med en lång utförslöpa. Skönt! Efter att ha bromsat och plogat oss fram i ett par, tre kilometer bär det av uppåt igen. Vi tar en ”nöt-och-vatten-paus” vid en liten raststuga innan den värsta stigningen börjar. Passar även på att skicka några sms. Det gäller att passa på eftersom mottagningen hittills har varit ytterst sporadisk.

Uppför, uppför, uppför men när vi når krönet öppnar sig en vacker och mäktig utsikt ända bort mot Syterskalet som vi så småningom ska passera på vår väg mot Hemavan. Efter att ha njutit av vyerna och tagit några bilder fortsätter vi färden som denna gång går genom fjällbjörkskogen ner mot Servestugan. Ställvis är det ganska brant utför. Vi skrämmer ett gäng ripor när vi kommer dundrande och Andreas lyckas med turens hittills snyggaste vurpa när han väljer att använda ”textilbromsen” istället för att riskera att bryta av skidorna. Sista biten mot Serve känns otroligt lönndrygt som det så ofta gör när man tror att man snart är framme. Till slut når vi ändå stugan där vi lunchar och pratar med stugvärden som ger oss lite tips och råd inför dagens andra etapp som mäter 16 kilometer.

Fullkittad fransman

Sträckan mot Tärnasjöstugan visar sig bli lång och segdragen. En höjdpunkt var i alla fall mötet med den ytterst välutrustade fransmannen Chris. Han hade startat i Funäsdalen för två månader sedan och var nu på väg mot Nordkap!! Tji fick vi som kände oss inte så lite tuffa som skidade åtta mil mellan Ammarnäs och Hemavan. Under resans gång hade han bland annat hunnit med att bli insnöad och inblåst tolv dagar på en för vår del obekant plats som hette ”Èlags”.

Efter en del huvudbry om vad detta kunde vara för märklig plats kom vi fram till att han faktiskt menade Helags i Härjedalsfjällen. Han hade också övergett moderna larvigheter som therma-a-rest-liggunderlag till förmån för renskinn som han varmt rekommenderade. Detta möte blev en välbehövlig energikick eftersom sista biten mot Tärnasjöstugan kändes evighetslång. Devis pga att vi var tvungna att följa skoterleden eftersom ingen skidåkare hade orkat spåra den kortare skidleden. Vid 17-tiden får vi till slut syn på stugan som inte är helt lätt att upptäcka från skoterleden. Vi visas till vårt rum för natten av den mycket trevliga stugvärden Inger innan det är dags för middag.

Gourmetmiddag & Relax

Andreas som är matansvarig trollar fram tjälknöl i ädelostsås med potatismos och öl till. Helt sjukt gott! Efter middagen eldar vi igång bastun och efter tre vedpåläggningar är det dags för ett efterlängtat bastubad. Otroligt skönt att mjuka upp ömma och stela muskler. Bastandet avslutas med en dusch i den takupphängda hinken. Inte så dumt att bli ren heller. Efter lite ”kvällstoalett” stupar vi i säng vid 22-tiden. Ölen från middagen och bastun gör sig dock snart påmind och vi tvingas båda ut för att pinka vid midnatt.

Dag 3 – Lördag 10/3

Morgonstök och åldersförvirring

Även idag ringer klockan vid 06 och den här gången lyckas vi släpa oss upp ganska omgående. Vi vet nämligen att vi måste komma iväg tidigt för att hinna med dagens dubbla etapp på 14+12 km. Käkar Andreas smaskiga standardfrukost samt stökar med vattenhämtning, vedhuggning och städning av vårt rum innan vi ger oss iväg. När vi ska betala för natten tipsar Inger som tror vi är 22-23 år om fjälluffning för de som är under tjugofem. Tack för tipset, det låter ju toppen säger vi men nu är ju saken den att vi är 29 och 30. En lätt generad stugvärd försöker släta över fadäsen som vi givetvis tar som en komplimang. Vi skrattar lite mer åt lustigheten och påbörjar sedan dagens första etapp mot Syterstugan.

Vredesutbrott

De första åtta-nio kilometrarna går längs skoterleden på Tärnasjön. Rätt trist men vi tjänar faktiskt ett par kilometer jämfört med skidleden som går runt sjön. Vädret är fint med en del moln och utsikten är det definitivt inget fel på. Halvvägs genom björkskogen upp mot Syterstugan känns det ordentligt i benen och blodsockret sjunker allt mer. Markus som drar pulkan får ett plötsligt vredesutbrott när det klabbar lite under skidorna. Andreas som försöker hålla sig för skratt erbjuder sig taktiskt nog att ta över pulkan samtidigt som vi tar ytterligare en av våra ”vatten-choklad-och-nötter”-pauser. På vägen upp mot stugan träffar vi på två ripjägare som tydligen tycker det är bättre att gå eftersom de tar av sig skidorna.

Det är inte med odelad glädje vi siktar stugan. Vi ser nämligen också vad som väntar i början på nästa etapp, en skräckinjagande brant backe på fyra kilometer. Innan vi ger oss i kast med denna utmaning lunchar vi hos stugvärden Morgan som är överlycklig över att få se ett par skidåkare som omväxling till alla skoteråkare som han uppenbarligen inte är särskilt förtjust i. Vi stoppar i oss allt vad vi orkar för att förbereda oss inför nästa 12 km-etapp upp i och igenom Syterskalet mot Viterstugan.

Mardrömsbacke

Första biten från stugan är riktigt, riktigt brant. Nästan på gränsen att det alls går att dra pulkan med skidorna på. Det går inte fort men vi segar på medan massor av skotrar passerar oss. Undrar vad de tänker om oss… Andreas gör ett fantastiskt jobb med pulkan och efter många pauser har vi avverkat hela backen. Oj så skönt att äntligen vara uppe.

Nu blir det en kort flackåkning och efter en riktigt skön utförslöpa är vi inne i själva Syterskalet. Nu återstår ca sex kilometers flackåkning till stugan. En åkning som visar sig bli riktigt, riktigt lönndryg. Vi tror aldrig att vi ska komma fram. Det blåser en del nu men vyerna är fantastiskt vackra. Till slut skymtar vi äntligen stugan och efter en stund är vi faktiskt framme.

Extremåkare

Det första som möter oss vid stugan är två elektriker utrustade med hjälm och stjärtlapp. Nu ska det bli extremåkning av och de ger sig iväg uppför branten bakom stugan. Stugvärdarna är ute på tur så vi går in i en stuga och väntar. Efter en stund dyker de upp och vi får sängplatser i ett åttabäddsrum tillsammans med två tyska herrar. Vi betalar för natten samt shoppar lite öl och godis i stugkiosken. Tydligen ser vi väldigt ungdomliga ut för återigen tas det för givet att vi ska betala ungdomspriser. Andreas bjuder återigen på gourmetmiddag bestående av souvas med grädde och potatismos som sköljs ner med lättöl och rom. Övriga stuggäster sneglar lite avundsjukt på vår festmåltid. Till efterrätt blir det kaffe, Digistive-bars och mer rom. Kvällen avslutas med disk, vattenhämtning och författande av turbeskrivning.

Dag 4 – Söndag 11/3

Manchester & Big buffalo meny

Kliver upp först av alla eftersom vi vill vara säkra på att inte missa bussen som går från Hemavan vid 15-tiden. Innan vi ger oss iväg äter vi vår ordinarie frukost och hämtar in vatten. Sista etappen in mot Hemavan bjuder också mestadels på flack åkning. När vi kommer fram till bron vid över Syterbäcken upptäcker vi att leden är helt nypistad, som att åka på manchester. Nu väntar en sista stigning uppför innan det bär iväg neråt genom björkskogen. Väl uppe på toppen ser vi rakt ner i dalen mot Hemavan. Återkomsten till civilisationen firas med rom och minicigarrer.

Nu går det ordentligt utför och vi plogar oss hela vägen ner till stora vägen och följer sedan skoterleden de sista kilometrarna in till centrum i Hemavan. Det visar sig att vi hållit rena rakettempot för klockan är bara 11 vilket innebär att vi lätt hinner med bussen som går vid 12. Dessutom hinner vi äta en riktig ”big buffalo”-meny på Sibylla. Sällan har hamburgare och strips smakat så gott. Vi lyckat med nöd och näppe knöla in all utrustning i bussen. Det är sista dagen på sportlovet och många skidåkare som ska hem. Vi slocknar ganska omgående på bussen och sover hela vägen till Storuman.

Slut!

Fler bilder från turen hittar ni i bildgalleriet.