Marsfjället 2007

Dag 1 – Fredag 16/2

Bilresa till Kittelfjäll

Egentligen hade vi tänkt ta kompledigt hela dagen, men både Peter och jag har möten vi inte kan komma ifrån på förmiddagen, så först kl 12 kan vi komma loss. Vi börjar med att packa in mina grejor i Peters bil, och det håller på att sluta med förskräckelse. Jag lyckas nämligen klämma Peters fingrar i bagageluckan… Peter klagar dock inte utan vi kör iväg så fort vi kan. Vägen till Kittelfjäll är både smal och guppig och det är dessutom mycket trafik. Vi ser en älgko med kalv längs vägen, men de är för långt bort för att det ska vara nån idé att ta nåt kort. Väl framme i Kittelfjäll parkerar vi vid backen nedanför hotellet och börjar göra oss i ordning. Det snöar ordentligt!

Turen inleds

Turen inledsDen inledande skidåkningen är väldigt lättsam, det är flackt och lättåkt. Snön känns ”skön”, det ligger ca 5-10 cm puder ovanpå ett hårt undre lager. Skoterleden är bred och fin till en början, men den blir smalare efter att vi passerat en bro. Vi kommer till några mindre backar som vi tar oss uppför utan några större problem. Det blir dock brantare och brantare… Vi saxar oss fram men till slut är det så brant att vi tar av oss skidorna och går istället. Efter att ha traskat uppför de brantaste backarna spänner vi på oss skidorna igen och kan till slut konstatera att vi är ”uppe”. Nu blir det flackåkning igen, till och med lite utför.

Rissjön

Dålig sikt på RissjönSikten är dålig på grund av låga moln och ymnigt snöfall. Leden går ut på Rissjön. Vi ser inget framåt, bara svaga konturer av skoterspår på sjön. Bakåt ser vi fortfarande land, men efterhand ser vi absolut ingenting, varken framåt eller bakåt. Det känns lite obehagligt! Till slut börjar vi ändå ana konturerna av land, vilket känns som en lättnad.

Efter Rissjön kommer ännu en tjärn och efter den ännu en till… Känns drygt… Är vi aldrig framme?! Det har börjat skymma så smått när vi äntligen ser stugan. Termometern som sitter på stugväggen visar tio minusgrader. Stugan är olåst, mycket härligt. Vi hade nämligen tvivlat på det… Ingen annan är i stugan så vi ”flyttar in” i storstugan och börjar elda i vedspisen. Den visar sig dock vara rätt värdelös, man kan nämligen lägga händerna på den utan att bränna sig. Vi lagar mat på gas-trangiat som funkar bra trots kylan. Det blir makaroner och korv. Smakar bra efter en tuff skiddag!

Chips och whisky

Kall kamin!Efter 2-3 timmars eldande är det fortfarande kallt… Vi stoppar händerna i ugnen, men inte ens det hjälper. Peter höjer dock stämningen genom att plock fram två Lapin Kulta! Gott, men kallt… Fingrarna är så kalla att burken känns varm, innehållet är dock ordentligt kallt. Vi käkar nötter och dricker öl. Till slut ledsnar vi på vedspisen och bestämmer oss för att testa kaminen i ett av de andra rummen.

Efter 20 minuter är det varmt och gott, så vi byter rum. Äntligen värme! Även stugvärdens rum är öppet, och där står det en flaska whisky som någon har donerat. Vi låter den vara, även om det är väldigt lockande att smaka lite. Peter hittar dessutom en oöppnad chipspåse i ett av skåpen i köket och han vill hemskt gärna äta upp den. Glädjedödaren Andreas funderar vad ”bäst före” är, och det visar sig att det är tre år sen… Vi låter även chipsen vara. Kvällen avrundas med skitsnack (i mer än ett avseende) framför kaminen och sen lägger vi oss.

Dag 2 – Lördag 17/2

Dålig nattsömn

Varken jag eller Peter har sovit bra… Våra sovsäckar var nog i varmaste laget för en vedeldad stuga, så vi har svettas ordentligt. Vi har dessutom försovit oss en del, klockan är redan sju. Peter studsar upp ur sängen och börjar elda i kaminen och laga frukost. Det blir mackor och havregrynsgröt spetsad med Varma koppen ”Hallon och blåbär”. Gott! Vi klär på oss och packar ihop vår utrustning. Vi har inte bestämt oss för var vi ska sova i natt, så vi tar med oss alla våra grejor.

Toppturen inleds

Toppturen inledsVi åker iväg längs leden mot Marsfjället. Vädret är faktiskt riktigt bra, även om det inte är helt klart. Andreas fotar som en tok. Det är skoterförbud längs den här leden, så nu får vi spåra själva. Det finns dock ett gammalt skoterspår som vi följer, förmodligen från en naturbevakare eller fjällräddningen. Vi går på skrå upp längs sluttningen, men det är inte i närheten av lika brant som det var igår.

När vi närmar oss Marsfjället ser vi att hela toppen är dold av moln, men vi hoppas att de ska försvinna innan vi är uppe. Vi tittar på kartan och ser att leden går en omväg förbi Marsfjällskåtan, och vi bestämmer oss för att gena lite. Vi sätter iväg uppför en sluttning som blir gradvis brantare och brantare. Vi går på skrå. Efter ett tag bär det av nerför igen. Vi korsar en mindre ”dalgång” (snarare en ravin) innan vi till slut är uppe på själva Marsfjället.

Lunch på Marsfjällets sluttning

LunchdagsPeter gräver ut en sittplats och vi spänner upp vindsäcken som ett vindskydd. Fram med kök och mat! Vi lagar köttbullar med potatismos och kryddar med de enda kryddor vi har med oss: vitlökspeppar och salt. Det smakar mycket bra! Där vi sitter har vi en fin vy ut mot de omkringliggande fjällen. Vackert! Vi tycker oss se Klimpfjäll och undrar om Sandra Dahlberg är hemma. När vi reser oss upp och tittar mot Marsfjällstoppen ser vi att molnen definitivt inte har försvunnit, utan att det snarare har blivit mer moln…

Toppattack!

Brant värre... ;-)Vi packar snabbt ihop våra grejor och fortsätter turen mot toppen. Det är brant så vi skråar oss uppåt. Ganska snart börjar det snöa och sikten försämras ännu mer… Till slut är det så brant att det inte går att åka skidor längre. Vi tar av oss dem och börjar gå uppåt med skidorna i händerna. Vi vill knappat tänka på vad som skulle hända om man tappar en skida… Nu börjar det bli riktigt jobbigt. Det känns ordentligt i lårmusklerna! Många mikropauser blir det…

Slutligen kommer vi upp på en topp, och sikten är nu så dålig att man inte ser mer än 10-15 meter åt nåt håll. Vi vet inte om vi står på den ”riktiga” toppen eller inte, men vi beslutar oss för att inte fortsätta. Sikten är helt enkelt för dålig, och vi vill ju vara säkra på att vi ska hitta ner igen… På toppen...?Vi tar några snabba bilder och sen börjar vi söka oss nedåt igen. Vi försöker följa våra egna spår, men det visar sig vara ganska svårt i och med att det snöar och att det på vissa ställen var så hårt att våra skidor knappt har lämnat några spår alls. Det känns ganska obehagligt faktiskt. Dessbättre tar vi oss ner utan incidenter, även om både jag och Peter ramlar några gånger.

Det bär utför

Lite längre ner hittar vi våra gamla spår igen och påbörjar färden tillbaka till stugan. Nu när det bär utför hela tiden går det givetvis mycket snabbare än på ditvägen. Men det är fortfarande mycket dålig sikt och det känns som att man åker i mjölk. Himlen och marken flyter ihop till en enda vit sörja utan konturer. Det är väldigt svårt att bedöma hur fort det går eftersom man inte ser några referenspunkter. Peter åker före mig och jag försöker hålla samma avstånd till honom hela tiden och på det sättet styra min hastighet. Efter ett tag flackar det av och det blir slätåkning igen. Det bär utför

Några skotrar har kört längs leden men det är lättare att åka vid sidan av, det blir för mjukt i skoterspåret. Den sista backen ned mot stugan är riktigt rolig att åka! På avstånd ser vi att det står några skotrar vid stugan, men de åker iväg när vi närmar oss. Precis när vi kommer fram till stugan anländer ett nytt skotergäng. Förmodligen undrar de vad vi är för knäppskallar… De åker dock vidare mot Fatmomakke ganska omgående. Kanske blev de skrämda när de såg hur tuffa vi var! Vi konsulterar kartan och kan konstatera att vi förmodligen inte var på själva Marsfjällstoppen, utan på en närliggande topp på 1550 meters höjd. Marsfjället är ca 1590 meter högt.

Sömnsvårigheter och kortspel

Det känns skönt att vara tillbaka i stugan igen! Skoteråkarna verkar ha eldat i kaminen för det är relativt varmt när vi kliver in. Vi lastar in våra grejor och lägger oss sedan på sängarna för att vila en stund… Jag håller på att somna så vi bestämmer oss för att kliva upp och börja fixa med maten. Idag blir det makaroner med ädelostsås. Det smakar helt ok, speciellt efter att ha kryddat med våra specialkryddor. Efter maten fipplar vi lite med vår utrustning och sen börjar jag känna mig så trött att jag beslutar mig för att gå och lägga mig. Klockan är då inte ens sju… Peter följer mitt exempel och strax efter sju ligger vi båda två i våra respektive sovsäckar. Min trötthet verkar dock nu vara bortblåst, för det är helt omöjligt att somna.

Naturbehoven gör sig påminda och jag går ut en sväng. När jag kommer in i stugan igen märker jag att inte heller Peter kan sova, så vi kliver upp igen. Klockan är nu strax före åtta… Vad ska vi nu hitta på? Peter föreslår att vi ska spela kort, så han hämtar en kortlek som han hade sett i ”köket”. En snabb räkning visar att vi har 49 kort, varav två är jokrar. Men vi är inte kinkiga så vi spelar ändå. Vi börjar med vändtia, sen tar vi några omgångar tvåmanswhist innan vi ger oss. Peter har då fullständigt spöat skiten ur mig, även om jag lyckas vinna nån ströomgång. Vi gör ett nytt sovförsök kl nio och nu verkar det gå bättre. Det är dock lika varmt (om inte varmare) som förra natten så även denna natts sömn störs av svettningar…

Dag 3 – Söndag 18/2

Klart väder?

På hemvägVi vaknar strax efter halv sju och kliver upp, Peter är givetvis snabbast. Idag är det klart och fint och vi börjar hoppas på en fin hemfärd. Jag går ut och tar några bilder och skickar även iväg ett mms till telefonbloggen. Även idag kör vi grötfrukost, men nu är havregrynen uppblandade med fruktsoppa istället för hallon och blåbär. Smakar gott det också. Vi packar ihop våra grejor och kvart över åtta lämnar vi Blerikstugan för den här gången.

Våra förhoppningar om fint väder har dock kommit på skam, nu är det lika molnigt som de andra dagarna. Också på hemväg...Det är lite jobbigt att komma igång med skidåkningen, gårdagens strapatser känns ordenligt i benen… Vi kämpar oss över de två första små tjärnarna och ger oss sen ut på Rissjön. Sikten är bättre än i fredags så nu ser vi i alla fall änden på sjön, men topparna runt omkring oss kan vi bara ana bland molnen. Halv tio möter vi de första skoteråkarna, ungefär mitt på sjön. Den siste i ledet har sin hund framför sig på dynan, det såg skönt ut…

Fikapaus

FikapausNär vi äntligen tagit oss över sjön börjar vi känna oss lite småhungriga. Vi åker en bit till innan vi hittar en bra fikaplats nära leden. Den sedvanliga gropen grävs och vindsäcken spänns upp. Varma koppen och några mackor sitter väldigt bra i våra klagande magar. Vi äter upp våra sista chokladbitar och sen börjar vi åka nerför backarna mot Kittelfjäll.

Att åka i branta nerförsbackar bestående av ett smalt skoterspår med tät granskog runtom kan vara ganska spännande, speciellt med en tung ryggsäck på ryggen. Vi tar det så försiktigt vi bara kan och det går följaktligen inte så fort. Jag provar att åka lite i lössnön i skogen, men det är så djup att det knappt går att ta sig fram, trots att det är brant utför.

Lönndrygt

Efterhand flackar det ut igen och vi börjar närma oss Kittelfjäll. Vi passerar den smala bron igen och det visar sig vara svårt att ta sig upp på andra sidan… Jag faller nämligen.Platt fall Peter tar givetvis några bilder på min prekära situation. Men även det hindret övervinns och vi sätter fart mot slutmålet. Den sista biten in mot Kittelfjäll är riktigt lönndryg, och vi är båda två ordentligt svettiga innan vi till slut kan pusta ut vid bilen.

Efter att ha kollat klockan visar det sig att det tog lika lång tid ner för berget som uppför. Vi måste ha åkt på utav bara tusan i fredags! Vi lastar in våra grejor och går sedan upp till kiosken på hotellet för att köpa lite färdkost. Peter satsar på chips och jag väljer en Snickers. Bilfärden hem avlöper utan svårigheter och ca kl 14 är vi tillbaka i Storuman.

Slut!

Bilder från turen hittar ni i bildgalleriet.

Detta inlägg är publicerat i Turbeskrivningar. Bokmärk permalänken. Både kommentarer och trackbackar är avstängda.
QR Code Business Card